The Carpenters

Soundet av The Carpenters är nog inte det första man tänker på när man tänker på rock... Men ändå var bandet en del av åren då rocken fortfarande var ung och där allt gick väldigt, väldigt fort. Därför försvann tyvärr också oskulden väldigt snabbt – och inte på ett bra sätt... Men först efter att de hade sålt mer än 100 miljoner skivor, så det är onekligen ett av de största hitbanden genom tiderna.

Här fortsätter DanGuitar.dk:s miniserie, som bygger på boken ""Scener från ett stenbrott"", som du först lärde känna på dessa sidor, när jag hade nöjet att prata om Hank Williams. Den historien hittar du genom att klicka på länken till den första upplagan – precis under det här inlägget! Just nu är det dags att fokusera på Karen Carpenter och en av de psykiska störningarna som inte är ovanliga på musikens översta hylla. Trots syskonduons stora framgångar, The Carpenters – eller kanske på grund av det – dog Karen Carpenter tragiskt den 4 februari 1983 endast 32 år gammal.

Unga Amerika

USA:s dåvarande president, Nixon, kallade en gång duon The Carpenters för ""ungt Amerika när det är som bäst"". Det är inte säkert att vi alla kommer att hålla med honom i den bedömningen, men det är obestridligt att Karen och Richard Carpenter lyckades göra några låtar som vi alla känner till.

The Carpenters bestod av syskonen Karen och Richard Carpenter. De gjorde sin skivdebut redan 1969, då Karen fyllde 19 och var alltså väldigt unga när de kom upp genom listorna över hela världen. De gjorde skön och mjuk musik, som särskilt den vita majoriteten i USA kunde relatera till, men även i resten av världen sålde de skivor. Men det är kanske ändå ganska talande att de under sin karriär nominerades till totalt 18 Grammispriser, varav de bara vann 3. Kanske var Carpenters musik pop och med bred dragningskraft utan att vara särskilt visionär, vilken show också är OK . Siffrorna talar i alla fall sitt eget språk om en världsomspännande framgång! Men det man inte kan läsa om i statistiken eller om Karens grav i Los Angeles, som bär inskriptionen ""A star on Earth - a star in Heaven"" är att vägen var lång och stenig - tydligt präglad av misshandel och svartsjuka.

I storebrors skugga

Redan från en mycket tidig ålder visade sig Richard Carpenter vara en naturlig musikalisk talang, medan Karen började intressera sig för musik när hon fyllde 14. Vad som var värre var att Richard, som var tre år äldre, var sin mammas favorit och att det aldrig rådde någon tvekan om föräldrarnas gunst i hans riktning, medan Karen var ett mer vildt och ostyrig barn som gillade att spela fotboll och spela krig ut på vägen med de andra barnen. Hennes längtan efter fysiska uttryck slutade med att leda henne i riktning mot trummorna, och de följande åren spelade hon trummor i olika sammanhang tillsammans med sin bror på piano. Efter flera misslyckade försök med skivkontrakt med stora skivbolag, slutade de två syskonen med att bilda en egen duo och därmed inte vara beroende – eller behöva samarbeta – med andra. Karen blev en skicklig trummis och efter några inledande introduktioner hade hon också börjat sjunga.

Många trodde senare att det var Karens erfarenhet och färdigheter som trummis som gjorde det möjligt för henne att sjunga den knivskarpa och precisa frasering som blev en del av duons varumärke. Skivbolagschefen Herb Alpert var i alla fall djupt imponerad av Richards musikaliska geni och Karens självklara egenskaper bakom trummorna och som sångare, och det slutade med skivkontrakt och debut 1969. På LP:n är det sant att en producent krediterades bland annat, men i verkligheten var det hela mixat, producerat och arrangerat av Richard Carpenter. Skivan blev ingen stor succé, men Herb Alperts förtroende för syskonen visste inga gränser och de fick möjlighet att spela in ytterligare ett album.

Dessutom beskrev Herb Alpert senare Karen Carpenter som något tillbakadragen och obekväm i sig själv, och att detta kanske var anledningen till att hon slutade spela trummor - för att hon inte visste vad hon skulle göra med sina lemmar.

Carpenters till stjärnorna

Det stora genombrottet kom med deras andra släpp och singeln ""Close to You"" 1970. Låten var en coverlåt, men det var i och för sig inget konstigt, för det gjorde alla då, och även debutskivan hade för det mesta består av coverlåtar. ""Close to You"" tillbringade fyra veckor som nummer ett på den amerikanska singellistan och slutade med att sälja över en miljon singlar av sig själv! Uppföljaren "We've Only Just Begun" gick lika bra, och plötsligt var Carpenters de nya älsklingarna i medelklassens Amerika.

President Nixon förklarade sin oreserverade kärlek till dem och ordnade personligen att de spelades i B-52-bombaren på väg till bombningarna av Vietnam under kriget där. Anledningarna till att Carpenters passade så bra till den breda massans soundtrack till livet där i början av 1970-talet är många och du kan läsa mer om dem i boken, där några intressanta teorier om tidsandan och behovet av något det var säkert, trevligt och bra.

Bandet turnerade konstant och spelade mer än 200 jobb per år utöver TV-framträdanden, studioinspelningar och mycket mer. Karen och Richard Carpenter, liksom de många i deras personal, var generellt så upptagna under hela 1970-talet att de sällan kom nära människor som inte redan var en del av bandets krets. En av deras närmaste vänner, John Bettis, beskrev senare hela perioden som "ett kärlekslöst decennium" för dem.

Gift i luften

Tyvärr gjorde bandets upptagenhet också att båda syskonen sökte kärlek och vänskap i sin närmaste krets av anställda, dansare, makeupartister, turnéledare eller annat bra, helt enkelt för att de inte hade tid eller möjlighet att träffas med andra personer utanför den fasta kretsen. "Tyvärr" kan vara en överdrift, för kärlek är alltid en bra sak, men tyvärr hade de båda en ömsesidig kuslig och sjuk lust att förstöra varandras nära relationer. Till exempel, enligt Karens åsikt, fick Richard inte vara vän med sin medresande frisör, och när Karen blev vän med turnéchefen fick Richard ge honom sparken.

Succén fortsatte om möjligt med ännu större kraft, när Karen 1971 tog sig fram som frontman och sångerska i bandet. För Richard innebar framgången som följde att han ansåg det som sin rättvisa belöning för den medfödda talangen och det hårda arbetet, medan det för Karen var svårare att plötsligt befinna sig i centrum som den mycket stora stjärnan, där hon själv alltmer uppfattade sig själv som en del av något större.

Redan där såddes fröet och Karen började svälta sig själv för att leva upp till fansens beundran i hennes egna ögon. Hon började ett ständigt sökande efter vad hon uppfattade som snyggt, och som samtidigt var något av det enda hon själv hade möjlighet att kontrollera i "Cirkus Carpenters": Vikt! En rad misslyckade eller på annat sätt olyckliga kärleksaffärer under decenniets första hälft förbättrade inte hennes ökande anorektiska tendenser, och när hon såg en bild på sig själv från en lite olycklig vinkel i tidningen Vanity Fair 1973 gick det snett.

Anorexia nervosa

Begreppet täcker vad som kallas "nervös ätstörning" eller i vardagliga termer kanske helt enkelt "anorexi". Då visste man inte så mycket om det, och som vissa har beskrivit det sågs Karens insatser till en början som "en annan kvinna som håller ett vakande öga på hennes figur". Faktum är att hon runt mitten av 1970-talet blev besatt av träning och träning samtidigt som hon ständigt svälter sig själv. Orsakerna kan vara många och ganska olika, men i Karen Carpenters fall blev det fel när hennes karriär mot slutet av 1970-talet började gå utför.

The Carpenters upplöstes 1978, med Richard antagen till rehab på grund av åratal av pillermissbruk som började med oskyldiga sömntabletter, och Karen, rastlös och ledsen över den avtagande framgången, vägde bara 38 kg vid den tiden. !

Karen Carpenter dör

Efter flera år av nedgång med brutna relationer och en hotad skilsmässa, självmordsförsök och många andra hemska upplevelser dog Karen Carpenter på morgonen den 4 februari 1982 – bara timmar innan hon skulle skriva på skilsmässopapperen som gnagde henne så grymt. , men som på det sättet aldrig blev slutgiltigt. Då hade Karen missbrukat laxermedel och kosttillskott under en längre tid, vilket ökade brännskadan genom att artificiellt höja hennes blodtryck och puls, och faktiskt ljög för sig själv från de flesta välmenande försök att hjälpa henne. Det finns olika teorier om själva dödsorsaken, där obduktionsrapporten också ger så många som tre olika möjligheter. Det råder dock ingen tvekan om att Karen Carpenter dog som ett resultat av nästan ett decennium av anorektisk strävan efter den vikt hon kände att hon borde vara men aldrig hittat eftersom hon alltid kände att hon var för tjock, hur sjukligt det än var. , hon blev smal!

Hon lämnade efter sig en mycket stor förmögenhet på över en halv miljard kronor, varav en del användes för att grunda "The Karen A. Carpenter Memorial Foundation", som stödjer forskning om anorexi för att andra inte ska drabbas av samma öde som hon själv gjorde. . Karens död bidrog också till att öppna allmänhetens uppmärksamhet på den dolda mördaren, anorexi, och öka medvetenheten om sjukdomen, som tyvärr härjar än idag. Om du själv har känslan av att du kan vara i farozonen, eller känner någon som är det, sök hjälp!!! Och fortsätt söka hjälp!!! Om det är en nära person kommer den personen att försöka komma ut ur behandling och fortsätt söka efter något som inte finns, och det kommer att krävas mycket av dig att fortsätta kämpa för någon som inte kommer att bli hjälpt. Det är bara att söka hjälp, eller hur?

Karen Carpenters förlorade soloalbum

Om du nu blivit så sugen på att veta mer om The Carpenters och om Karen Carpenter i synnerhet, kan du läsa den spännande historien om hennes solo-LP, som spelades in före hennes död men sedan försvann, på den engelska tidningen The Telegraph tills många, många år senare. Det är en fascinerande skildring av Karen Carpenter, förhållandet till hennes bror och mycket annat "saftigt" inklusive en recension och tolkning av några av texterna på albumet. Du kan läsa artikeln genom att klicka här!

Fler rocktragedier?

Du kommer att få möjlighet att läsa ett inlägg till från min sida – nästa gång om det legendariska rockbandet Lynyrd Skynyrd, som låg bakom en storfavorit på spellistan för olika motorcykelträffar över hela världen: Sweet Home Alabama!

Efter det kan jag bara uppmuntra dig att köpa boken, vilket du får möjlighet att göra direkt nedan - eller eventuellt låna den på ditt lokala bibliotek, vilket du också kunde läsa mer om att jag själv hade gjort i första inlägget i denna serie...

Scener från ett stenbrott

... Är en bok av Karsten Jørgensen som jag tycker du borde känna till. Artikeln här är en del av en miniserie där jag har blivit inspirerad att göra dig sugen på att höra mer!

Boken innehåller, i en lättläst form, redogörelserna för 20 av rockhistoriens största öden. Du kan läsa om allt från den första och största stjärnan i den "gamla bluesen", Robert Johnson, till den berömda Jimi Hendrix och punkfrontmannen, Sid Vicious från The Sex Pistols - till tragedierna i mer modern historia kring Kurt Cobains drog- framkallade självmord och Michael Jacksons tragiska och för tidigt slutligen vid endast 50 års ålder från en dödlig mängd av bedövningsmedlet Propofol.